Vislyriker i stormaktstidens Sverige

Visdiktningen i Sverige är ett försummat kapitel i svensk litteraturvetenskaplig forskning. Den bristande uppmärksamheten, med Carl Michael Bellman som undantag, gäller inte bara stormaktstidens visa, som står i fokus i denna bok, utan visan som sådan. "Vislyriker i stormaktstidens Sverige" ämnar råda bot på bristen av forskning om visan under tidigmodern tid. Här presenterar Lars Lindh sitt forskningsarbete om både de mest kända diktarna – Lars Wivallius, Skogkär Bergbo, Lasse Lucidor, Urban Hiärne, Samuel Columbus, Olof Wexionius, Israel Holmström, Torsten Rudeen, Anders Julin, Johan Gabriel Werving, Johan Runius och Jacob Frese – liksom flera relativt okända lyriker. "Vislyriker i stormaktstidens Sverige" är en litteraturvetenskaplig undersökning vilken inom ramen för en studie av stormaktstidens världsliga, vislyriska poesi och lätta diktning analyserar den klassiska retorikens krav på ett konstfullt språk med troper och figurer, metaforer och concetto, samt dikternas sociala funktioner i konstellationen mellan diktaren som klient och en mäktig patron, ofta en adelsman. Boken är den första delen i en skriftserie om världslig vislyrik i 1600-talets Sverige. Den andra delen i skriftserien är en utgåva av Lars Wivallius samtliga visor. Denna kommer att följas av en antologi med världsliga visor, omfattande 70 diktare och fler än 750 visor – varav ett stort antal aldrig tidigare har publicerats. Skriftserien "Världslig visa under 1600-talet" kommer att avslutas med en fördjupad analys, dels av retoriska stilfigurer och troper – de retoriska ornamenten, dels av metaforikens bildkällor, samt visans genrer.