En rackarunge

Ester Blenda Nordström var en pionjär inom den undersökande journalistiken och en lysande författare som skrev briljanta böcker under nittonhundratalets första decennier men som med tiden glömts bort nästan helt. Hon var Sveriges första wallraff­journalist – och en av världens första, i alla fall långt före Günther Wallraff – när hon år 1914 utgav sig för att vara bondpiga och sökte jobb på en gård i Sörmland. Resultatet blev En piga bland pigor som avslöjade hur pigorna på landet hade det. Ester Blenda gjorde så mycket annat också. Hennes resor världen över blev lysande resereportage. Och vad många inte vet är att denna multibegåvade skribent även skrev barn- och ungdomsböcker, som även de blev bestsellers på sin tid, men som idag är så gott som bortglömda och inte funnits i tryck på decennier. Boken som Bakhåll nu utger – En rackarunge – handlar om Ester Blendas alter ego Ann-Mari och hennes bravader när hon utplacerats hos släktingar på landet för att det ska bli folk av henne. Idag skulle man väl säga att Ann-Mari har problem med impulskontrollen – den tidens termer var av typen ”vanartig” eller ”sjövild” – och som framgår av Fatima Bremmers efterord är boken i många avseenden självbiografisk, om än tillspetsad. Något som är extra intressant är att Ester Blendas Ann-Mari-böcker blev en stor inspirationskälla för Astrid Lindgren. Ann-Maris otyglade personlighet känns igen hos såväl Madicken som Pippi och Emil. Madicken hoppar från taket med ett paraply som fallskärm – det gjorde Ann-Marie redan 1919. Och den ”förgrömmade ungen” Emils busstreck är nästan kopior av Ann-Maris. Pippi Långstrumps sätt att resonera, särskilt gentemot Prusseluskan, andas Ann-Mari lång väg. Möjligen är Ann-Mari som figur ett ordentligt snäpp mer anarkistisk än både Pippi och Emil. Ann-Mari är så frimodigt oregerlig att hon får ett lätt surrealistiskt sken över sig. En uppspeedad flickversion av Groucho Marx som går loss på svenska bonnlandet.