Trollkarlen från Ås

Han råkade i onåd hos brukspatronen och blev utvisad, byggde, berättade och dog i sin gård nära hennes några år före. Hon växte upp i herrgårdskulturen, flyttade hemifrån som ung och kom tillbaka, byggde, berättade och dog där. De såg och hörde samma saker men de träffades aldrig. Två vitt skilda liv i samma lantliga värmländska kultur bara någon kilometer isär. nga jämförelser dem emellan är möjliga. Förutom att båda var jordbrukare, hon stor och han liten, finns det bara en sak som Johan Alfred Nilsson hade gemensamt med Selma Lagerlöf och det var förmågan att berätta. Selma Lagerlöfs berättande är sofistikerat och överlämnat till eftervärlden att minnas, men Johan Alfred Nilsson lämnade inte en rad efter sig. Deras berättande tog sin näring ur samma lokala mylla men deras erfarenheter skilde sig åt. Medan Selma Lagerlöfs estrad var akademiens och herrgårdsverandans var Johan Alfred Nilsson en kung på småböndernas och torparnas marknader och kalas. Kanske sågs de på kyrkbacken, de var så gott som jämnåriga, kanske kände hon till honom för hon visste mer om grannarna än vad de visste om henne. Som andra sockenbor uppvaktade han på hennes 70-årsdag, men på respektfullt avstånd. Jag har en relation till dem båda. Till Lagerlöf, en smula kylig men beundrande, jag har skrivit en bok om min mor som husjungfru i Lagerlöfs kök, men till Johan Alfred? Tja, inte så lätt att säga, han var lite lättsinnig men var också min farfar. Alfred var en berättarbegåvning, men han är så gott som glömd och hans fotspår har suddats ut. Det muntliga berättandet förlorar sin spänst om det skulle skrivs ner, men så länge lyssnarna levde så länge levde också minnet av hans konst. Han skickades bort till ett bondeliv han inte var förberedd för, därför att han inte lyfte på mössan för brukspatron Sundin. Underhöll med historier, drömmar, upptåg och trollerier dit han kom. Lockade till skratt och förlägenhet. Sju pigor höll honom på fötter innan en resolut hustru tog kommandot.